nicnor.blogg.se

 

Ja då har det som vanligt gått alldeles för många dygn innan jag tittade in här igen. I mitten av förra veckan påbörjade jag ett inlägg men av någon anledning kom något emellan. Sen kom helgen. Helgen som kom att skapa avtryck i oss alla. 

 

Jag har varit som förstelnad hela helgen. Med en konstant klump i magen som inte försvinner! Jag arbetade min torsdag och fredag. På fredagmorgonen skickade jag ett sms till Sebbe och skrev "lägg bubbel på kylning, ikväll grillar vi och firar helg! ♥". Dagen gick och jag som är så 110% inne i mitt arbete just nu eftersom jag ska försöka hinna med så mycket som det bara går på två ynka dagar satt som fastklistrad framför datorn hela dagen. 

 

Jag minns att jag runt 15-tiden bestämde mig för att ta en kopp kaffe, tar spiraltrappan ned i vårt showroom där en klunga med arbetskollegor sitter och gemensamt lyssnar till någon som pratar. Min första tanke är att de har ett videomöte och någon av dom tittar upp på mig med sorgsen blick. Några minuter går. Jag tar min kaffekopp, går spiraltrappan upp till vårt öppna kontorslandskap igen och ser att vår ekonomichef sitter online på aftonbladet. Det händer typ aldrig. Jag kopplar ingenting. 

 

Det går ett par minuter till och jag går till skrivaren för att hämta ett papper. Då har flera kollegor samlats intill ekonomichefens dator och aftonbladets hemsida. Jag går dit och möts av rubriken "Lastbil har kört in i Åhlénshuset". Det knyts i min mage. Samtliga på kontoret stimmar omkring, oförstådda, kan inte ta in det som hänt. Samtliga sitter med sina telefoner, ringer nära&kära för att höra att dom är i säkerhet, kollar live-tv och försöker sammanfatta vad som hänt. 

 

Jag själv ringer till Sebbe som svarar glatt att han och Lennox leker med bilar på hans rum. Solen skiner och de har haft en bra dag. Jag meddelar att jag är i säkerhet och inte varit ute och sprungit på drottninggatan och han undrar vad jag menar. Ingen telefon eller tv-nyhet hade nått honom och när jag berättar vad som hänt blir det tyst i andra änden. Jag säger att vi blir fast på kontoret ett tag och lovar att återkomma inom kort. 

 

Vi tittar ut genom vårt fönster på kontoret och ser mängder med folk springa ned mot stureplan. Samtliga med en telefon mot örat! Paniken i vissa personers ögon går ej att beskriva och många ser vilsna ut. Vi fortsätter följa live-tvn på en kollegas dator och någon halvtimme senare beslutar jag mig för att åka hem. Jag frågar om det finns någon som vill åka med och erbjuder skjuts hem oavsett sida på stan. 

 

Jag får med mig en kollega och lovar att köra honom till Järva Krog. Vi sätter oss i bilen och påbörjar hemresan som kom att bli den längsta någonsin. Likt många andra sitter vi fast på Birger Jarlsgatan som tog 2,5 timme att köra för att nå Norrtull. Ett avstånd som annars tar max 5 minuter att köra. Vi lyssnar på P4 och försöker återigen insupa vad som hänt. Pratar med Sebbe ett par gånger och meddelar att det står stilla och att jag kommer komma hem sent. Men jag har iallafall förmånen att komma hem.

 

Mitt där på Birger Jarlsgatan beslutar jag mig för att gå in på en facebookgrupp för Tullingebor för att erbjuda skjuts hem till någon som ej kommer hem. Tråden fylls snabbt av kommentarer, jag ger ut mitt nummer och får snabbt samtal från två personer som kniper de sista platserna i bilen. Okända personer som påbörjade en promenad genom stan mot Birger Jarlsgatan där jag och min kollega kröp fram med bilen. Med full bil satt vi där i trafiken. Trots att det satt två helt okända personer i min bil kändes det som att man aldrig förr haft så mycket gemensamt som nu. 

 

Samma rädsla. Samma skräck. Samma oförståelse. Samma frågor. Samma påverkan. Samma längtan hem till nära och kära. 

 

Efter 5 timmar i bil och efter att ha kört hem 3 personer till sina familjer kunde jag själv komma hem till min familj. När jag parkerar bilen på parkeringen intill vårt hus och när jag stänger av bilens motorljud möts jag av en sådan tystnad.  I dörren möter jag Sebbe och vi kramas lääääänge. Lennox sover och jag går upp till honom för att höra hans andetag. 

 

Sen sätter vi oss i soffan med nyheterna på. Klockan är halv nio på kvällen. Här skulle vi egentligen suttit och druckit bubbel och tänt grillen. Istället sitter vi tätt intill varandra, kramas, gråter och sörjer det som hänt. Fortfarande svårt att ta in och mängder med frågor i huvudet. Vi pratar, diskuterar och tänker ordet "om". Tänk om Sebbe och Lennox istället skulle ha gått där 1 dygn senare efter att de promenerat på samma plats och SAMMA TID dagen innan. 

 

Natten till lördag drömmer jag mardrömmar. Kan inte minnas när jag drömde något liknande förut. Jag drömde att solen slocknade och jorden blev kolsvart. Hur länge vi skulle överleva är ännu ett frågetecken för där någonstans vaknade Lennox och väckte mig ur denna dröm. Sedan har helgen gått. Klumpen i magen finns fortfarande kvar, ofrivilligt. Jag kan inte rå för det! Katastroftankarna maler inombords.