nicnor.blogg.se

 

För en tid sedan kände jag mig ganska klar med det här med att skriva dag ut och dag in. Eller tja... så ofta blev det ju faktiskt inte "på slutet". Men jag vet inte om slutet faktiskt är här ännu. Eller om det ens kommer finnas ett slut. Antingen får jag bekanta mig med tanken av att den här bloggen får bli lite sporadisk. Den får tid när tid finns. Eller så slutar jag bara. Eller så fortsätter jag bara.

 

Nu har jag bestämt mig för det senare. Att fortsätta, för det är faktiskt väldigt skönt att skriva. Det kommer kanske inte handla om solen varje dag, men åtminstonde ett par ord och kanske någon bild som återberättar en dag. Oavsett hur vinden blåser i livet! 

 

Jag har precis avslutat en fantastisk semester med min lilla familj. Eller lilla och lilla. Jag vill påstå den rätt stor ändå. Stor och till bredden fylld med kärlek. Lennox närmar sig 1,5 år (i know, vad hände) och ska skolas in på förskolan om någon vecka. Och med det kommer också en ny era i livet och något som jag egentligen inte vill kalla "vända blad"... utan mer "byta bok". 

 

Vi lämnar en fantastisk version 1 och tuggar vidare till något som många kallar för vardag. Jobb, förskola, träning, hämtning, lämning, vabb (?). Det ska bli spännande ändå! Att en vardag för oss kan se så väldigt olik ut mot någon annans. Att varje familj skapar sin version av livet. För mig, som vanligtvis sitter på det största kontrollbehovet, har det här med barn blivit en väldigt bra läxa. 

 

Lennox har verkligen lärt mig livet. I och med hans ankomst till denna allt för stressande värld så har jag nog minsann blivit lite mer stressad ibland, men faktiskt också precis just tvärtom. För ett barn spelar det mesta ingen roll. För ett barn kan det räcka med en bok på enbart 3 sidor med ett par figurer och lite glada färger. För ett barn spelar tiden ingen roll, så länge man är där i tiden. 

 

Så att stressa ner har jag lärt mig. Lennox tar ofta ner mig i just den där "ja men vad spelar det för roll"-känslan. "Ojdå, nu glömde vi skötväskan hemma... äsch, det löser sig, här är en affär med både blöjor och våtservetter och nog har dom också en liten banan ifall nöden kräver." Vi överlevde den här gången också. 

 

Vart jag vill komma med detta är väl egentligen att jag i det här kommande vägskälet i livet, antingen kan välja att "skiljas från mitt barn" eller att "stärka relationen till mitt barn med andra medel". Det genom att visa att det är såhär livet funkar och det är såhär vi gör just nu. Och det ska vi göra jävligt bra. 

 

För visst hade alla föräldrar önskat vara med sitt barn dygnet runt till dom är 24 (eller, hehe?), fast verkligenheten är en annan. Jag ser verkligheten som en positiv sak. Vår verklighet är ju såhär nu... att Lennox faktiskt blivit stor. Att jag ska börja jobba heltid. Att vi ska försöka hitta vår vardag med - jobb, förskola, träning, hämtning, lämning och ev. vabb. Och det ska vi göra jävligt bra. På vårt sätt.