nicnor.blogg.se

Måste bara skriva några rader om en artikel som delats flitigt idag på bland annat facebook. En artikel med rubriken "Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dom?". Jag brukar sällan bry mig eller brusa upp när jag läser liknande artiklar men idag blev jag faktiskt irriterad. Så irriterad att jag var tvungen att ge mig ut på en promenad. 

 

Jag tycker det finns allt för många duktighetspoliser som är bra på att höja rösten och skriva med stora bokstäver när andra gör fel. Jag skulle SÅ GÄRNA vilja komma hem till dessa "perfekta familjer" och se hur det faktiskt ska gå till. För en del verkar ha det blankaste, renaste, mest ogiftiga, lyckliga hemmet - eftersom det finns utrymme till att lägga energi på hur andra väljer att bygga sin familj och sitt föräldraskap. 

 

Om man skall återgå till krönikan så handlar den i princip enbart om hur hemska föräldrar är när de lämnar sina barn på förskolan och sedan tar ut "egentid". Om hur en del ljuger om sina arbetstider och tar ut semester och ändå lämnar barnen på förskolan. Att föräldrar som säger "att deras barn har det roligare och utvecklas på förskolan" använder det som en bortförklaring och istället borde dom umgås med sina barn. Osv. osv. osv. 

 

Tja, jag kan väl hålla med om att det är väldigt tragiskt i de enstaka fall där det faktiskt existerar föräldrar som tillgodoser sina egna behov först, istället för barnens. Eller i de enstaka fall där någon skaffat ett barn och sedan faktiskt inte vill umgås med det. Men något jag önskar få veta är HUR många i det stora hela som faktiskt passar in under rubriken "Jag har skaffat ett barn, och jag vill inte umgås med det".

 

Jag tänker mig att de personer som suger in den förbannat svartvita texten mest - är dom som inte känner sig tillräckliga nog redan. Exempelvis ensamstående föräldrar som försöker få livet att snurra! Ensamstående föräldrar utan nära anhöriga som kan hjälpa en med vardagen och få den att gå runt. Vissa som under en ledig dag försöka hinna med att både STORHANDLA, GÅ TILL FRISÖREN och KLIPPA GRÄSMATTAN medan barnen(t) är på förskolan, för att sedan säkert stressa och hämta och sedan slutligen vara en fullgod förälder i sina barns närvaro. Och icke att förglömma trots ovan - älskar och sprider kärlek över sina barn. 

 

För här vill jag hylla alla dom FANTASTISKA föräldrar som pusslar, tisslar och tasslar, sliter, kämpar och krigar för att få ihop familjeliv, jobb/karriär och vänskapselit. Och samtidigt inte missa att få maten serverad på bordet medans den är varm!! Kära medmänniskor - kom igen! Vi lever i 2017 - allt fler blir sönderstressade, går in i väggen och faller isär som människor. Kraven på oss allihopa är så förbannat höga - jämt! Man är aldrig tillräckligt bra och det finns alltid något att anmärka på eller något att granska i fogarna hos varandra. För där har du i min värld ett mycket större problem. Att man som förälder är så förbenat icke-närvarande när barnen är i samma rum för att man hela tiden ska räcka och bli över till allt. 

 

Jag själv PERSONLIGEN är en person som fungerar som bäst när jag får utrymme att vara i livets alla olika roller. Att vara kollega, vän, sambo, mamma, medmänniska. Jag har varit hemma med min son i 11 månader, ganska precis. Om en månad ska jag börja jobba 2 dagar i veckan och jag ser fram emot det så mycket. Och hör mig rätt nu - Jag ser inte fram emot att få vara ifrån min son, utan jag ser fram emot att få arbeta. Och jag ser INGEN tabu i att jag längtar ut i arbetslivet igen. Jag ser det som en styrka att kunna vara en fullgod, närvarande, glad, engagerad mamma när jag är med min son som jag älskar dygnets alla timmar. För man behöver lite av allt. 

 

Skulle man vara 100% på jobbet skulle man givetvis sakna sin familj. Är man 100% med familjen skulle man sakna sin hobby, sina vänner och sitt jobb. Det gäller att hitta rätt balans som fungerar för sig och sin familj bäst, ett perfekt blandat potpurri som duger bra som det är! Och vem vet vad som är bästa balansen - jo en själv. Alla gör vad vi kan för att räcka till! 

Slut på meddelandet!