nicnor.blogg.se

 

Jag borde egentligen ropa "HURRA DET ÄR FREDAG!" men är inte alls i det moodet just idag. Idag känner jag mig låg. Jag saknar "Nicole".. Och med det sagt menar jag såklart inte att jag inte vill vara mamma. Med det sagt menar jag att jag saknar min person utanför mammalivet. Jag är i behov av att bara behöva ta hand om mig själv. Vårda min kropp och mitt psyke. Inte prata natt- och matrutiner, bajsblöjor eller spädbarns miljarders olika faser. Jag behöver vara lite intellektuell, prata nyheter, skvaller, vad som händer i världen. Jag skulle behöva sova en hel natt (det gjorde jag senast 22 mars i år), bre ut mig i sängen och snarka högt. Vakna pigg som förr och ha energi.  

 

Nu blir det här inlägget jävligt naket och uppriktigt. Ibland orkar man inte vara stark - ibland vill jag bara lägga mig på backen och grina. Tjura något jävulskt och tycka synd om mig själv. När man får barn och blir förälder blir man inte superhero på köpet. Jag är lika mänsklig nu som då. Lika sårbar nu som då. Skillnaden är att jag inte kan (vill) sätta mig själv i första rummet. Jag kan inte vara sårbar. Jag kan inte lägga mig på backen och grina när jag inte orkar.

 

Jag har varit inne på gynakuten två ggr senaste dygnet. Jag har haft en molande och brännande smärta i nedre delen av buken ganska länge och igår hade jag något ondare än vanligt och när jag då kände på magen hittade jag en knöl som gjorde mig rädd. Nog om den historien som slutade med att jag på måndag ska få hembesök av en läkare och sjuksköterska. Något gynekologiskt var det inte. Om något är fel, är det kirurgiskt! Fortsättning följer. 

 

Jag har inte möjlighet att ta hand om min kropp utan att först ha kollat med Sebbe om han kan ta L en stund så att jag får gå på naprapat- eller läkarbesök (eller vad det nu kan tänkas vara!). Då fylls jag till bredden av dåligt samvete för att jag tar hans tid från arbetet för att det i princip är omöjligt att få en tid på kvällen eller på en helg. Så var det idag på morgonen. Jag satt på akuten med en klump i magen för att Sebbe egentligen var tvungen att vara på jobbet. Hem hann jag iallafall i tid för att han skulle hinna till sina möten och sedan dess har jag haft ungefär 20 minuter "egentid" till att reflektera över vad som ens sades på läkarbesöket. Det är nu och det är då jag bara vill bli "liten". Det är nu och det är då jag vill kunna vara sårbar och svag. 

 

Jag har en liten tarzan som klänger på mig, med tänder som spricker vilken sekund som helst. Han är på mig konstant. Gnällig. Tjurig. Vill inte äta. Jag försöker lura i honom mat via alla möjliga trick och konstens alla regler. Han blir aptrött men vill inte sova. Det enda som funkar är att bära i selen. När han somnat och man ska lägga ned honom vaknar han. Tålamodet tryter. Och det är här någonstans i kråksången som jag glömmer bort mig själv. Det är här jag glömmer bort att min egen kropp smärtar eller gör ont. Det är när jag fokuserar på att få mina medmänniskor runt omkring till att vara nöjda och glada som jag själv sitter längst bak i bussen. Och det är klart att jag givetvis lider med L som har ont i hela munnen för stunden... 

 

Just nu skulle jag behöva:

1. Släppa alla måsten och krav

2. Ta en riktig jäkla helkväll på stan med ett par tjejkompisar och inte tänka på morgondagen. Dansa, freaka loss och släppa mammabaskern för en stund. 

3. Se till att min kropp mår bra och får den vård som den behöver (förhoppningsvis får jag det sistnämnda på måndag!)

4. Börja träna & stärka min kropp. 

 

Jag saknar mormor. Hon hade sagt rakt ut - "Sluta vara så jävla duktig!". Hon satte ord på saker med en skopa ärlighet som behövs ibland. Jag är ingen småbarnsförälder, det har jag kommit överens med mig själv om tidigare. Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv och har svårt att koppla av som förälder. Jag är medveten och övertygad om att jag är en god och bra förälder till mitt barn. Lennox är så sjukt älskad och bortskämd med tid och energi från två föräldrar som också dom älskar varandra.

 

 

Hur gör man? Vart är manualen? När får man tillbaka en liten uns av sig själv? Känner att jag inte får kläm på vad jag egentligen vill med det här inlägget, mer än att skriva just precis det som kommer ur mitt hjärta - just här och nu. Så håll till godo... imorgon är en annan dag! ♥ Idag tillåter jag mig själv att vara svag. 

 

Nu ska vi snart åka iväg till pappas frugas blomsterbutik på julmys och pyssel. Vi skall göra egna kransar och julgrupper! Det blir trevligt.